How to deal with it all
Familjen fick lite jobbiga nyheter i veckan. Eller jobbiga nyheter mitt i en väldigt bra nyhet kan man kanske säga.
Min reaktion efter den tråkiga nyheten var att helt sonika gå till köket och rycka upp en chipspåse och mula in några nävar chips. Mådde jag bättre av detta? Nej, givetvis inte.
Sedan pratade jag med min lillasyster som var i affären när hon fick höra nyheten och hon hade reagerat genom att plocka på sig massor av godis.
Jag förstår verkligen inte hur jag (vi) kan reagera så här. Självklart är jag medveten om att jag inte kommer må bättre av att trycka i mig chips. Det kommer bara skapa massa ångest uppå allt det andra.
Jag måste hitta motivation att börja träna i den mån det går, eller på annat sätt gå ner i vikt. Jag har gått upp ca 15 kilo sen jag träffade min partner för fem år sen. Femton kilo. Det är helt vansinnigt.
Det påverkar mig inte bara psykiskt utan självklart även fysiskt. Det säger ju sig självt att det är jobbigare att släpa omkring på 70 kilo än 55 kilo, särskilt om man har en muskelförtviningssjukdom.
Jag vill ju kunna leva ett så aktivt liv som möjligt och jag vill kunna hänga med i andras tempo i den mån det går och framför allt vill jag orka leka med mina systerbarn så länge som möjligt så fort jag får chansen att träffa dem.
Det är så svårt att komma igång. Att hitta motivation och lämpliga träningssätt. Hur gör ni andra med en funktionsnedsättning? Hur ofta tränar ni och vad tränar ni?
Kommentarer
Postat av: Åsa
Hej! :) Hittade din blog idag och blev glad att hitta en aktiv blog med nån som har LGMD. Har själv LGMD. Kommer absolut kika in här och titta mer mellan varven. Har ingen blog själv, aldrig riktigt fått tummen ur och starta nån! Men är det nåt du vill veta om mig får du gärna maila! Ha det gott!
Trackback
