Backar
Det känns lite oroväckande att jag märker av en ganska markant skillnad på min styrka, eller brist på styrka är väl ett mer lämpligt uttryck. Jag känner mig betydligt svagare i ben och armar än för bara ett år sen och då var jag inte speciellt stark då heller.
Jag hälsade på mina systrar på västkusten för ett tag sen och när vi var i Borås och skulle gå och låna en film på biblioteket och handla smågodis på tillbakavägen så lyckades jag köra en ordentlig snubbel.
Borås är en stad med väldigt mycket backar, det kan väl jämföras med innerstan här i Visby ungefär (som jag försöker undvika så gott det går).
Vägen till stan från min syster går ganska bra då det mest är nedförsbackar, men hemvägen är desto tuffare då det, så klart, mest är uppförsbackar.
Jag känner av väldigt snabbt hur trött jag blir i benen när jag går i uppförsbackar. Även nerförsbackar kan vara jobbiga. Plan mark är det bästa, även om jag inte orkar gå hur långa promenader som helst på plan mark heller, men det är det bästa av de alternativ som finns att tillgå.
När vi hade sneddat över en väg och skulle upp på en trottoar så skulle jag ta ett kliv upp på trottoaren. Vid det här laget hade vi promenerat en stund och jag var redan väldigt trött i benen så jag hann inte lyfta benet tillräckligt högt, tillräckligt fort även om jag såg precis hur mycket som egentligen krävdes för att kliva upp på trottoaren. Benen gör inte som jag vill helt enkelt. Jävla skitben!
Jag snubblade till på trottoarkanten och jag hinner aldrig förhindra en snubbling när jag väl snubblat, till skillnad från en frisk människa som ofta lyckas ta några snabba steg och sedan återfinna balansen. Då jag är så pass klen klarar min kropp inte av att ta sådana snabba steg och förhindra en snubbling utan istället stupar jag rätt ner i backen. Då mina händer och armar var fria lyckades jag åtminstone försöka förhindra fallet med armarna, dessvärre så vek dom sig då jag inte har så mycket styrka i dem heller, så jag slog i huvudet i marken. Jag tror att armarna lyckades stoppa en del av fallet och jag lyckades vända huvudet så inte ansiktet tog fallet utan istället högersidan av ansiktet. Jag har oftast sne´lugg åt det hållet vilket nog hjälpte till för att förhindra skrapsår från asfalten då jag har ganska tjockt hår.
Jag tror att högerknät tog värsta smällen. Jag fick ett saftigt blåmärke där som inte försvann på två veckor. Även ansiktet tog en del av smällen och jag fick lite fina färgskiftningar i blå/gul/grön/lila.
Min make var lite orolig innan blåmärket lagt såg då det såg ut som jag fått en blåtira :O
Mina systrar fick lyfta upp mig från marken, då jag inte kan komma upp själv (därav hatar jag vinter och snö, på grund av halkrisken). Jag blev jätteledsen efter fallet, inte huvudsakligen för att det gjorde ont utan för att jag blir så ledsen över att vara sjuk. Min lillasyster tog av sina solglasögon och gav dem till mig och det älskar jag henne om möjligt än mer för, det faktum att hon direkt förstår hur icke-sugen jag var att gå resten av vägen hem med röda ögon och tårar rullandes ner för kinderna till allmän beskådan.
Min storasyster föreslog att hon skulle ila hem och hämta bilen och komma tillbaka och hämta upp oss (kärlek) men jag avböjde då det skulle ta ännu längre tid och då jag inte var sugen på att sitta på en bänk och vänta. Jag ville bara hem snabbt.
Jag var ledsen och nedstämd när vi kom hem, vilket i sin tur resulterade i att mina systrar blev ledsna och då blev jag ännu mer ledsen för det finns ingenting värre i hela världen än ledsna systrar.
Det är så jobbigt att inte kunna träffa mina systrar och deras familjer oftare, på grund av att de bor så långt borta. Även om båda har planer på att flytta till Gotland inom några år så känns det så långt borta. Jag vill träffa dem flera gånger i veckan. Jag vill slippa ångest över de gånger jag ska resa dit och måste ta mig på och av flygplanet. Ångest över trappstegen som är ganska höga. Jag hatar ångest. Det är en fruktansvärd känsla.
Jag vill spola fram tiden två år eller så och hoppas att mina systrar bor här då, att det inte kommer annat i vägen som förändrar deras planer. Vill kunna lyfta luren och säga "Vad gör ni? Kan jag komma bort om en halvtimme".
Det hade varit total lycka.
